Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/340

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Jag gjorde nog så, pappa! Men han hade något att se till i jakten — han ska visst ut strax på eftermiddagen.

— Jaså, jag tänkte, att han ej hade så brått! Och nu gick Haraldsson själv ned att höra om det var meningen att resa. Han var road av Arves sällskap.

Men denne föregav att han hade en liten viktig affär, och då ville Haraldsson inte säga ett ord.

Avskedet från Gabriella skedde i faderns närvaro och var helt kort.

Arve fick ej fröjda sig åt en av de vänliga blickar, som han ofta förut hade erhållit. Gabriella hade vaknat; hon kände sin plikt och lovade sig själv att taga vara ej allenast på sitt hjärta utan även på sina ögon.

Men Arve sörjde ej däröver. Han aktade henne blott desto högre, och med glatt mod och lätt hjärta lämnade han ön.

Anton hade ej sett jakten, och som ingen nämnde därom, undvek man ett ledsamt uppträde.

Svårare blev det likväl med Erika, ty hon hade knappt satt foten i köket, innan Lena brådskande berättade, att jaktlöjtnanten varit där till middag. Och ehuru Gabriella även nu försökte visa sig likgiltig, förrådde dock den olyckliga rodnaden, att det ej förhöll sig så. Erika syntes likväl icke förvånad. Hon visste förut, att detta besök ej var Gabriella likgiltigt; men vad hon icke visste och aldrig drömde om, var allt det som passerat på de tre timmar Arnman varit där, och naturligtvis fick hon ej heller veta det av Gabriella.

I stilla enformighet, avbruten varken genom besök av Arnman eller några underrättelser från den frånvarande brudgummen, gick vecka efter vecka, månad efter månad. Man var redan i september, och Gabriellas rastlösa oro räknade dagar och timmar. Arnmans bild var strängt förvisad, och om den det oaktat överraskade henne då hon endast ville tänka på Rosenberg, bad hon innerligt om förmåga att glömma den, som hon ej borde ägna en enda tanke, en enda känsla. Men hur Gabri-

322