Trots sina samvetsförebråelser svävade Arve i himlens förgårdar. Gabriellas uppriktighet i orden: ”Jag tror, att vi bägge felat” uppfyllde honom med de sällaste aningar. Det skulle varit grymt, ja ovärdigt, att göra en enda fråga vidare. Blott tiden kunde lösa det övriga, och han föresatte sig att icke åter blottställa sig för en så farlig frestelse, innan de tre åren gått till ända. Att nu vänta, om det än vore aldrig så länge, föreföll ingalunda svårt, sedan han hört Gabriellas ord och sett hennes rörelse.
Han hade styrka att stiga upp och att under någon förevändning gå ned till jakten för att ej öka den unga älskade kvinnans förvirring och förlägenhet.
I sitt hjärta tackade honom Gabriella för denna grannlagenhet. Men det gick ändå icke så lätt att komma till sinnesjämvikt: det var något så obeskrivligt underligt och kvalfullt, men likväl ljuvt, att hon varken ville eller förmådde reda sina känslor. Dock ett insåg hon: att hon måste vara mera försiktig. Om Anton, om någon av … hon rodnade och bävade vid blotta tanken att någon kunde få veta vad som förefallit mellan henne och Arnman, ty ehuru hon kände sig övertygad, att Rosenberg icke mera fanns bland de levande, så var hon likväl ännu hans. Men om han återkomme till hösten, vid tredje årets slut, då … För första gången tänkte hon icke med glädje på sitt bröllop. Arnmans bild trädde emellan. — Men kommer blott Rosenberg tillbaka, så blir väl allt gott igen och jag lycklig.
Då gubben Haraldsson vaknat och kom ut, fann han Gabriella stökande i köket. Hon hade dock icke varit där längre än sedan gubben tagit i låset till sin kammardörr, men han behövde tid att gå över förstugan — och nu hade hon helt bråttom att tillse, att kaffepannan blivit riktigt blankskurad.
— Var har du gjort av löjtnanten? frågade gubben. Jag tänkte, att du satt och pratade med honom, under det jag låg och sov.
