upprepade hennes ord, men blandade ihop dem med Erikas berättelser. Otaliga gånger förrådde han inför den lyssnande Josefina sina känslor för Gabriella — och Josefina … ja, hon visste det redan förut; men nu hade hon den trösten att få gråta vid ett modershjärta, ty fru Katrina, som djupt sörjde sin sons villfarelse — hon benämnde alltid hans kärlek så — öppnade sina armar för den arma flickan. — Gråt ut du, barn, sade hon, vi kunna gråta tillsammans! Jag skall ej förråda dig.
Mången timme, då gumman Arnman satt ensam vid den älskade sonens läger, prövade hon sitt hjärta och frågade vilket väl vore svårast, antingen att nu förlora honom eller i framtiden kanske på annat sätt se honom förlorad genom sin osaliga böjelse. Valet var hårt, men om det varit den Högstes vilja att tilldela henne den första bittra kalken, hade hon tåligt tömt den, ty så fast var hennes övertygelse, att Gabriella, som hon likväl aldrig sett, skulle bli Arves olycka.
Trogen modersömhet, kärleksfull och förståndig vård i förening med ungdomskraft segrade över sjukdomen. Arve kom upp, men med det fullkomliga tillfrisknandet gick det ej fort, och han återupptog ej tjänstebefattningen förrän mars månad inträdde. Det var under hans första resa som han anlupit Tistelön; och nu, efter en så lång, svår skilsmässa, stod han äntligen mittemot henne, vars bild icke ens i feberdrömmarna vikit från honom.
Vad hans blick gjorde ont i Gabriellas hjärta! Vad det var plågsamt att känna detta tvång omkring sig och att liksom blygas inför sitt eget hjärta över de känslor, som en annan än hennes trolovade ingav henne! Men hade ej Rosenberg själv efter denna tid frikallat henne från sitt löfte! Varför skulle hon ej då våga att ens se på en annan? Jag vill se på honom och det vänligt! tänkte hon för sig själv, medan hon alltjämt med nedslagna ögon fingrade på förklädesbanden. Men då stodo åter Erika och Anton med sina spejande ögon och be-
