Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/350

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

vakade henne — åtminstone förekom det henne så — och troligen hade hon ej haft mod att lyfta ögonen, om ej den förra blivit utkallad och Anton i detsamma fått gubbens tillsägelse: — Gå efter pipan! Då fick tillfället ej försummas. — Jag är ledsen, att löjtnanten ännu ser så sjuk ut! sade hon hastigt med denna barnsligt intagande röst, som gjorde henne så älskvärd. Hon vågade även se honom i ögat, och i blicken låg försäkran om hennes deltagande.

Arve visste ej riktigt huru han hade det. Nyss var hon så främmande och nu så huld och vänlig. Var hon nyckfull? Eller var hon rädd att låta se en skymt av likartad känsla — men varför det? Tiden för hennes frihet var ju inne.

Antons återkomst och Gabriellas därav följande tillbakadragenhet övertygade Arve om, att hon verkligen fruktade andras uppmärksamhet. Han kände sig härigenom för egen del mycket lugnare, ty hennes öga kunde ej ljuga, men han tyckte även, att en flicka med Gabriellas karaktär borde visa sig mera självständig. Vad som emellertid talade till ursäkt för denna lilla dubbelhet, var den — såsom han insåg — för hennes kvinnlighet kanske svåra känslan att genom öppen vänlighet erkänna sig vara nära att glömma den, vilken hon så nyss och troligen ännu, om han levde, betraktade som sin brudgum.

Av en nästan likartad blygsamhet avhölls Arve från att tala om sina egna känslor. Han ville unna Gabriella tid att bättre hämta sig, att vänja sig vid det nya i sin ställning. Dessutom var det ock hans föresats att hädanefter, på samma sätt, som hon visade, låta henne erfara vad som föregick i hans inre.

Något tillfälle för dessa rön blev emellertid i dag omöjligt att finna, och Arve kunde ej undgå att märka, att Erika mer än vanligt uppehöll sig inne än han fann nödigt. Men sedan han nu åter hade hopp, gav han sig till freds och ämnade ej släppa det så lätt som förra gången.

— Får jag snart komma åter? viskade han i förbigående

332