ett dylikt tillfälle varför han alltid älskade att sitta bland säven och se på vattnet: — Vad är det, som drar dig hit?
Anton svarade genom en annan fråga: — Vad är det som drager dig till Erika?
— Mitt hjärta … Erika är allt för mig.
— Då kan du begripa varför jag sitter här. Därnere i djupet är mitt allt: där är mitt hem. Men hur jag än ber, får jag ej komma dit. Tänk, Birger, om du aldrig finge kamma till Erika — då gjorde du som jag …
— Stackars Anton, sade Birger, skakad av den djupa sorgen i broderns ansikte, du föreställer dig då, att du har ditt hem därnere?
— Föreställer mig? upprepade Anton. Du förstår icke vad jag talar, Birger, ty du vet icke vem jag är.
— Är du icke vår stackars Anton, som …
— Som ni gjort till en fåne, menar du? avbröt han häftigt. Jo, på sätt och vis, men ändå icke riktigt … Det hänger underligt tillsammans med det där! tillade han saktare och med hemlighetsfull förtrolighet. Jag är ej den rätte Anton. Min fader och min moder bo härnere. De gråta var stund över mig — och jag … men tyst, kom hit, så får jag viska till dig … jag är Näcken … Var det ej besynnerligt?
— Jo, det var det visst! svarade Birger, som fann för rådligt att dela hans fantasier. Men hur kommer det sig, att vi så länge trott, att du var Anton?
— Å, det är något rysligt med det där! Jag är både Anton och Näcken. Du förstår, att bror din blev bortbytt. Och jag … men du kan aldrig begripa en hundradel av all den jämmer, som jag fått lida i hans ställe! Om du kunde räkna alla mina suckar och tårar, skulle det vara flera än både du och jag och far behövde för att köpa er inträde i himlen. Men nu får ni se er om hur ni kan komma dit, för jag kan ej ge bort en enda tår: jag behöver dem allesammans till min egen förlossning.
334
