— Din förlossning, sade Birger med en tung suck, är nog säker — du har ju intet ont gjort.
— Nej, visst icke säker, långt därifrån! Mycket måste först göras, och fastän jag dagen i ända sitter här och klagar, hör ingen den stackars Näcken. Och han började sjunga:
”Min boning, den ståndar allt under en bro,
där ingen kan gånga och ingen kan ro
och ingen kan få hus över natten.”
— Nu är det alldeles förbi med honom! tänkte Birger, som trodde denna inbillning ny och ej visste i hur nära samband den stod med allas deras öde, ty av instinkt dolde Anton för brodern det medel, som han trodde sig veta för sin förlossning.
Birger led vid att se den sinnessjuke under dessa ögonblick och för att lugna honom och giva någon frid åt hans fantasispel genomgick han i minnet alla de sagor, han hört om Näcken, och beslöt att meddela Anton den gamla tröstrika legenden om den blomstrande staven, övertygad om, att han skulle uppfatta och tillämpa dess mening.
— Jag hörde en gång av en främmande skeppare en historia om Näcken! började han och satte sig på toften helt nära Anton. Om du vill, skall jag berätta dig den.
— Gör det! sade Anton, och hans ögon lyste.
— Jo, det var en gång för många herrans år sedan, som en präst sent en kväll var ute och red; men då han kom till en flod och skulle över bron, fick han höra toner liksom av ett lustigt strängaspel. Förundrad vände han sig åt sidan och såg helt tydligt en yngling sitta på vattnet, med gula lockar kring de nakna axlarna och en gullharpa i handen. Prästen förstod genast, att det var Näcken och tilltalade honom i iver: ”Vad skäl har väl du att spela så gladeligt på din harpa? Förr skall denna förtorkade stav, som jag håller i min hand, grönska och blomstra, än du få förlossning och bli ett Guds barn!” Den
