— Hon får ej träda i brudstol med den mördades son! mumlade han ofta. I det fallet finge ingen av oss förlossning …
När sommaren stod i sin middagshöjd, då stod också Arnmans och Gabriellas kärlek i sin fulla blomma, ehuru läpparna ännu icke talat.
Erika, vars hjärta dagligen erfor den pinsammaste fruktan, var outtröttlig i att bevaka dem, Men huru länge kunde detta vara? I kvalfull oro lutade hon ofta huvudet mot Birgers bröst och suckade: — Det skall komma till förklaring, och när det sker, känner jag på mig, att det ej stannar vid en. Tro mig, vi ha att frukta det värsta av Anton!
— För Guds skull, bad Birger, tänk ej så! Anton är nu långtifrån det gamla — han har fått andra griller i huvudet!
— Anton är listig i sin galenskap. Jag fruktar honom och vågar till och med finna det rådligt, att han inspärras vid första fråga om giftermål mellan Ella och jaktlöjtnanten.
— Erika, sade Birger och for med handen i det yviga håret, var har du ditt goda, lugna, klara förstånd? Bruka våld mot Anton — då får du först se vad han kan göra.
Jag tror säkert, att jag ej misstager mig, Birger, men om Anton skulle inspärras, måste det förfaras så, att han ej kan undkomma.
— Nej, Erika, det duger icke och jag säger allvarsamt, att det ej får ske! Jag är säker, att med det slags galenskap, som nu regerar honom, är han minst farlig.
Erika behöll sin tro för sig, men mot Birgers vilja kunde ingenting företagas.
Gubben Haraldsson förhöll sig vid allt detta tämligen passiv. Saken var, att hans samvete icke skulle funnit sig särdeles besvärat av att nämna jaktlöjtnanten för måg, men han skämdes för att låta sin son och medbrottsling ana hans tankar, och så fort Birger eller Erika sökte inleda ämnet, undvek
