han dem beständigt med samma svar: — Vad flaxar ni efter i ogjort väder? Han har ju inte begärt'na än!
Arnman började emellertid ledsna vid detta tvång på sina känslor, och som han länge funderat på ett passande tillfälle att få visa Gabriella för sin mor, i vilken händelse han med säkerhet trodde att hennes fördom mot Tistelöns ros skulle försvinna, så pasade han på en dag, då Haraldsson var vi gott lynne, att framkomma med det av Gabriella förra året gjorda förslaget om ett besök på fiskläget. — Nu, tillade han, vid denna vackra tid, vore det särdeles lämpligt, och ingenting skulle göra mig gladare, än om jag finge hämta fruntimren i jakten.
Gabriella fattade genast eld. Hon smekte och tiggde gubben så bevekande, att alla Erikas invändningar dunstade bort.
— Barnet skall ha sin vilja fram, för här är jag den som råder! avgjorde Haraldsson.
Då hånlog Anton för sig själv. Erika såg det och ville giva Birger ett betydelsefullt ögonkast, men han fanns icke i rummet.
— Söta, goda Erika, varför vill du icke göra mig det nöjet? frågade Gabriella.
Om Gabriella vetat vad detta trogna hjärta hade lidit, skulle hon strax övergivit sin plan, men nu trodde hon, att Erikas obenägenhet för resan härledde sig endast från den motvilja, som hon på senare tiden visat mot Arnman, och den ville Gabriella nödvändigt att hon skulle övervinna.
— Det gör mig ont att mitt lilla förslag icke behagar fru Haraldsson! sade Arve misslynt. Jag är ledsen att ha väckt fråga därom.
— Å, den ledsnaden ger sig nog! inföll gubben. Det kom vid detta tillfälle, liksom ofta, en ond ande över honom att, på bekostnad av allt sunt förnuft, reta och förtreta sonhustrun, helst då därmed förenades hans svaghet för Gabriella.
— Herr Arnmans vänskapliga förslag, sade Erika och vän-
338
