fram bakom den ruckliga sjöboden, och inom några ögonblick stod den unga, tjusande Gabriella, som hastade förbi Erika, framför gumman Arnmans strängt mönstrande blick.
— Detta är min mor, sade Arve, och detta …
— Tistelöns ros, kan jag tänka! inföll fru Katrina och nödgades emot sin vilja se milt på Gabriella, vilken ödmjukt böjde sig ned att kyssa den gamlas hand.
— Inte så mycket krus! Gumman drog sin hand tillbaka, men då Gabriella i stället med en intagande åtbörd räckte sina friska läppar, hade det varit omöjligt att vägra henne detta bevis på välkomnande välvilja. Då Arve såg sin mor och Gabriella växla en så förtrolig hälsning, kände han de gladaste förhoppningar. Nu kunde ju inga skrupler, ingen motvilja mera finnas: den, som erhållit en kyss av Gabriella, måste nödvändigt älska henne, kunde åtminstone ej hata henne.
Nu kom ordningen till Erika, vilken mottogs med all heder. Hon var redan förut utmärkt väl anskriven hos fru Katrina, vilken av åtskilliga Arves yttranden kunnat sluta att hon var emot hans frieri till Gabriella. Av denna orsak var fru Haraldsson i gumman Arnmans tycke ett fruntimmer av utmärkt förstånd, en gäst, som hon med all belåtenhet mottog i sitt ringa hus.
De främmande infördes nu i värdinnans egen kammare, vilken stod högtidsfin.
Kaffebordet gjorde sig förträffligt med den vita duken, de små vackra gammaldags kopparna paraderande bredvid den gröna bleckkorgen med nybakade rån. Man tog plats på de gamla massiva stolarna omkring bordet, och ehuru gumman Arnman varken trugade eller krusade över hövan, var hon dock artig — och Arve var naturligtvis uppmärksamheten själv.
Nu kom Josefina med den höga kaffekannan, som knappt fått plats, innan Josefina kringklappades av Erika och Gabriella, och den senare föreslog, att de, så fort de fått smaka på fru Arnmans goda kaffe, skulle ge sig ut och bese fiskläget.
