— Barn, sade hon till Josefina, vilken, mera lik en mekaniskt rörlig bild än en levande varelse, flyttade sig fram och åter, ser du någon skymt av dem ännu? Jag tycker mina ögon ha liksom en hinna för sig.
Och denna hinna var tårarnas. Fru Katrina hade gråtit över sin sons olyckliga kärlek, men ehuru blödande, hade dock modershjärtat givit vika för hans enträgna böner. Hon hade efter en svår strid samtyckt att se Gabriella.
— Ser du ingenting? upprepade fru Katrina.
— Ännu ej! svarade Josefina, medan hon omsorgsfullt gned dammet av de gamla ostindiska kaffekopparna, vilka, med undantag för gamle löjtnantens begravning, icke varit i bruk sedan salig fars sista födelsedag, utan alltid förvarats i skåpet liksom reliker.
— Hur tycker du, att du är till mods, barn? frågade gumman efter en liten stunds tystnad.
— Liksom jag skulle sträckas på pinbänken! hade Josefina kunnat svara sanningsenligt, men nu yttrade hon blott: — Jo men, det går väl an.
— Kom hit och låt mig titta på dig … Nå, du ser rätt bra ut, åtminstone i mina ögon mycket bättre än den där Tistelrosen, som jag önskade mina ögon aldrig finge skåda. Men håll dig nu rak, min flicka, så att ingen får se dig längre än till tänderna — och var artig mot de där människorna, vilka det varit bättre att du aldrig besökt!
— Nu komma de! utbrast Josefina. Mor är ju så snäll och tar först emot dem? Jag får springa in i köket och se om kaffet.
— Det är som om det också klack till i mitt hjärta — men jag står bättre emot än du. Jag skall ta emot dem.
Och nu satte fru Katrina på sig en särskild min och hållning, och därmed trädde hon ut på förstugukvisten, ty — icke ett steg går jag längre! sade hon för sig själv.
Vid Arves sida, men icke vid hans arm kom en lätt gestalt
340
