människa hållit av den andra. Och om du lyder mig så skall jag för dig uppoffra min förlossning.
— Käre Anton, sade Gabriella, betryckt och förvissad att han åter råkat in i sina fantasier, nu vet jag ej vad du menar?
— Det är detsamma! Ingen får veta eller ana hur dyrt jag köpt din lycka. Det gör ingenting — jag skall tåligt vänta. Kanske blomstrar den där staven ändå en gång för mig också … Men låtsa nu icke om något så länge!
— Men vad är det för en lycka du talar om?
— Att frälsa dig från jaktlöjtnanten vet jag! Du vet ej vilket rysligt vidunder skulle uppsluka oss alla, om du trädde i brudstol med honom. Men du gör icke det: du lyder mig! Du kan ej göra något mindre för att jag uppoffrar min salighet för dig. Och Anton smekte hennes händer.
— Min stackars bror! sade Gabriella, som långt ifrån att tänka på sitt eget öde eller någon betydelse i varningen, ansåg Antons lidande vara det mest beklagansvärda.
— Ja, jag lider mera än du fattar eller begriper, viskade han klagande, och stora tårar droppade ned på systerns hand, ja, Ella, om du kände alla strider jag haft för din skull, så tyckte du säkert, att det vore lätt att göra något för mig igen. Men mina tårar, mina suckar, mina böner de räknas blott av min fader och moder, de blå böljorna! Anton lutade sin heta panna mot Gabriellas axel.
O, hur långt var ej Gabriella från att ana att hennes levnads vändpunkt låg så nära, att dessa svaga darrande händer, som hon höll i sina, förmådde flytta dem från ljusets sida till mörkrets avgrund! Nu, i detta ögonblick, var det fullt ljus. Den olycklige Anton ville giva allt för henne, ja, han hade inom sig beslutat att för alltid avstå från hoppet att komma till sitt blå efterlängtade hem: han drömde att i evighet gå som en trånande ensling på jorden endast
