för systerns skull. Men det var vedergällt, då hon icke reste utan lydde honom, ty ehuru Anton icke fått något bestämt löfte därom, tycktes det honom vara utom allt tvivel, att hon ej kunde visa sig så otacksam och göra honom emot.
En liten stund efter detta samtal gick Gabriella ned och berättade för sin far, Birger och Erika, att Anton så innerligt tiggt och bett henne att bli hemma, att hon icke hade hjärta att göra honom emot.
— Det är verkligen bra snällt av dig att ge efter för ett sådant infall! sade Erika, som ej önskade något högre än att Gabriella skulle stanna hemma: under trängseln i marknadsvimlet kunde mycket talas, som ej hördes, och i den händelsen hade man vid hemkomsten troligen att vänta ett uppträde, varefter Erika ingalunda längtade.
Haraldsson och Birger lade sig icke emot beslutet. Men då jaktlöjtnanten på aftonen kom, syntes han ganska missnöjd över den felslagna förhoppningen om mamsell Gabriellas sällskap på resan. Det kunde emellertid icke hjälpas, och i själva verket föll det sig för honom svårt att visa sig nedslagen vid de triumferande blickar, som Anton kastade på honom.
Följande morgon i dagbräckningen gav sällskapet sig ut, och endast genom en blick förnyade Arve och Gabriella sin överenskommelse, att han redan andra eftermiddagen skulle vara tillbaka. Birger och Erika ämnade bli borta minst fyra dagar.
Arve gick ombord på Birgers båt, som var mera snabbseglande, men jakten följde efter för att intaga de varor, vilka voro bestämda för mors handel.
Då sista skymten av seglarna försvunnit, gick Gabriella på sin kammare att än en gång pröva sitt hjärta och överväga det viktiga steg, som hon var på väg att taga. Hon
350
