den gick, hon hörde sin far gå i kammardörren och nu måste hon ned för att slå i kaffet.
— Se här, pappa, jag har provat min nya klänning för att ha något att roa mig med i ensligheten — tycker ej pappa att den är vacker? frågade hon och vände sig på tå framför gubben.
— Å jo, mycket vacker — det är bara skada, att du icke fick visa dig med den i stan. Men om du vill, skall du få följa med på makrilldörje i kväll? Jag tar ett par av karlarna med mig.
— Det vore allt roligt, käre pappa! Men nu är det så, att jag väntar Lena hit: jag har lovat att klippa till en klänning åt henne.
— Så så, det var bra — då får du någon att språka med. Slå nu litet konjak på resflaskan och lägg in lite aftonvard, för jag har sagt till om båten!
— Strax, pappa! Gabriella vidrörde knappt golvet. Allt gick ju så förträffligt i lag. Och ehuru det var sant, att Lena begärt få en klänning tillklippt, var det likväl icke sagt, att hon skulle komma just i dag, men gjorde hon det, så finge hon väl lämna tyget kvar till lägligare tid.
Fortare än Haraldsson någonsin blivit betjänad, var allt färdigt och i båten. Under tillönskan, att Lena snart måtte komma for gubben, och Gabriella stod på bryggan, vinkade med näsduken och ropade: — Adjö, pappa — välkommen snart hem! "Men hennes ögon spanade åt annat håll och upptäckte även, sedan dörjebåten gått om udden, en rörlig punkt i fjärran, vilken hennes hjärta sade henne måste vara tulljakten.
Gabriella missräknade sig icke. En halv timme senare sprang Arnman upp på bryggan och strax därefter in i dagligrummet.
Ett sådant ögonblick av sällhet som det följande hade ingen av dem ännu upplevat. Att träffas ensamma just nu,
352
