kände djupt och övertygande, att hon redan mycket länge älskat Arnman och att hon med honom säkerligen vunne en högre lycka än med Rosenberg. — Rosenberg, upprepade hon sakta och framtog hans porträtt, om de friat på samma gång, är det kanske osäkert vilkendera jag valt: jag var ju då bara sexton år, blott ett barn. Nu skulle jag ha bestämt mig för Arve, ty i hans själ och blickar ligger mera, som talar till hjärtat än … Hon hade ej styrka att säga ut. Porträttets klara, uttrycksfulla ögon tycktes liksom förebrå henne partiskheten för den senare älskaren. Vidare övervägde hon vad orsaken kunde vara, att alla inom hennes släkt ville hindra giftermålet med Arnman: det kunde ej vara av annat än hemligt hopp om Rosenbergs återkomst — men det hoppet är förbi, och nu måste jag lägga av denna! sade hon och drog till hälften kaptenens ring av fingret. Något hindrade henne likväl att på en gång verkställa sitt beslut, och hon fann för gott att uppskjuta det till följande dag.
Men nästa dag drogs ringen av och nedlades i en låda av spegelglas, den första present, hon erhållit av Rosenberg. Det var hennes fasta beslut att allt skulle vara avgjort till Birgers och Erikas återkomst, ty det visste hon, att om hon ej, under det hon var ensam med fadern, finge makt med honom och förmådde honom till överensstämmelse med hennes egna önskningar, skulle det troligen icke ske sedan Birger kommit hem.
Middagen var förbi, Anton satt som vanligt ute och Haraldsson i sin kammare, där han tog sin lur på maten. Varje ögonblick kunde jakten komma. Och sedan Gabriella tagit på den vackra nya klänningen och flyktigt beundrat hur den klädde henne, ställde hon sig med högt klappande hjärta vid fönstret i sin kammare.
Nu voro alla tankar på Rosenberg förgätna, endast kärleken och Arve gåvo liv åt de flygande pulsarna. Men ti-
