för sin egen skull hon blev hemma. Ännu ville väl en röst i hans hjärta tala till hennes urskuldande, men det, som var skett, var skett, och den inbillade plikten bjöd honom att fullborda sin föresats: för henne fanns ej mera råd, hjälp eller hopp. — Gabriella, Gabriella, viskade han så sakta att blott han själv kunde höra det kära namnet, du försmådde den stackars Näckens offer. Nu kan han icke rädda dig — du måste ned i avgrunden jämte de andra. Min fader och moder vinka och vänta mig: min tid här är snart förbi, min förlossning kommer … men har jag gott av den när du blir kvar? Han dolde sitt ansikte med händerna, och hopkrupen låg han på hällen och stirrade mellan fingrarna mot det rum, där all den kärlek, varav hans hjärta var mäktigt, låg gömd.
Då den första skära morgonstrålen steg upp vid horisonten, reste han sig, och dessa timmars tysta kval tycktes ha förvandlat honom från en människa till en vålnad, men i det stela ansiktet låg nu ett bestämt uttryck, som vittnade om ett fast beslut. Än en gång knäppande de magra händerna så hårt, att naglarna lämnade märken i skinnet, sträckte han dem över huvudet. Icke smygande, såsom han kommit, utan med upprätt huvud och stadiga steg gick han ned till bryggan, lossade båten, rodde tyst utåt öns södra sida, där han gick i land och sköt in sin farkost bland säven.
— Det är för bittida ännu! mumlade han och såg på solen. Jag skall sätta mig här så länge och höra på hur vackert de sjunga i djupet. Han lutade örat mot en av strandens stenar och lyssnade med spända sinnen hur böljorna skvalpade. Ljuvligare musik fanns ej för honom. Hela hans själ syntes njuta med fulla drag. — Ack, jag kommer snart, jag kommer snart ! utbrast han. Då de där hemma tro, att jag i häpenheten förlorat målet och därför är dem oskadlig, då köper jag, genom att lossa på tung-
360
