bandet, inträde till Näckens pärlsal … Men nu fort i båten — det känns så underligt i mitt huvud …
Adertonde kapitlet.
Efter den mest förfärliga natt, som gubben Haraldsson under hela sitt långa syndiga liv genomvakat, dagades en morgon, över vilken han väl haft skäl att önska, att solen aldrig gått upp. Men solen glänste som förr, himlen välvde sig blå och ren över det ur dimman småningom uppstigande havet. Endast dimman i gubbens själ skingrade sig ej — där blev mörkret rådande.
Gabriella ville bära in kaffe, men han avvisade det.
— Om ändå Birger vore hemma, pustade han, så kunde han svara i mitt ställe! Jag vet icke vad som kommit i kroppen på mig alltsedan den unge filurn begärde flickan till äkta. Det gudsbarnet har icke gråtit nog. Skall jag också göra henne sorg, skall också hon förbanna mig? Men Birger är full med galenskaper, som hustrun satt i'n. Han ger aldrig sitt bifall — förr gör han kanske av med oss allihop.
Timme efter timme skred fram. Ju längre det led på dagen, desto våldsammare blev gubbens oro. — Nej, detta står jag icke ut med — jag skall hålla mig undan, tills Birger kommer hem; han må svara i mitt ställe! Och med detta beslut, det enda, som han, sliten emellan sin svaghet och sin ångest, förmådde finna, gick han in till Gabriella och underrättade henne, att han vore nödsakad att resa bort, men blott på ett par timmar.
— Herregud, skall pappa resa nu, då pappa lovat ge Arve svar — vad skall det bli? sade Gabriella, bedrövad vid åsynen av faderns underliga ansiktsuttryck.
— Han är ju icke här än! Men kommer han innan jag är tillbaka, så kan han väl ge sig till tåls en stund.
