de, ty de få personer, som funnos hemma, skickade hon ut att söka efter Anton.
Tyst och bävande satte hon sig vid fönstret att vänta sin älskling. För honom kunde hon utgjuta sina bekymmer, och hos honom skulle hon säkert finna tröst.
Arve lät icke länge vänta på sig. Livad av hopp och kärlek, ilade han mot sin älskade, och hon lutade sig darrande till hans bröst, där hon framviskade sin oro över faderns obegripliga och ovanliga handlingssätt.
— Vad än må komma, sade Arve och tryckte henne fastare intill sitt hjärta, så låt oss ej bortkasta i sorg de ögonblick, då vi kunna vara lyckliga! Vem vet hur länge sällheten räcker? Redan i går, när jag först fick sluta dig i mina armar, tyckte jag det var omöjligt att en människa under hela sitt liv kunde få äga en sådan lycka. Men ännu är du min Gabriella, min trolovade brud.
Gabriella kände vid detta språk en stor del av sin egen oro försvinna. Åter satt hon vid sin älskades sida, men på det att de ej, i händelse Anton återkomme, skulle bli så obehagligt störda som sist, voro gardinerna halvt tilldragna. Och nu, glömmande både Haraldssons, Birgers och Erikas återkomst, genomlevde de en timme såsom en minut. Gabriellas läppar glödde som druvor under Arves kyssar. Men hastigt bleknade på en gång rosen, som brann på hennes kind, en häftig ryckning flög genom hennes lemmar, hårt kramade hon Arves hand och med en blick snarlik den, som en döende i skilsmässan kastar på sin kärleks föremål, drog hon sig ur hans armar.
— Vad i Guds namn skrämmer dig så, min Gabriella? frågade Arve undrande och bemödade sig att åter draga henne i sin famn. Men med en förtvivlad åtbörd flög hon upp och sträckte huvudet i lyssnande ställning framåt. — Hör du? viskade hon med återhållen andedräkt.
