— Är det då riktigt angeläget, att pappa reser? Jag vet ej varför jag är så orolig — men om Birger kommer hem, om han saknat tulljakten och farit efter för att hindra Arve att få sin önskan uppfylld, hur går det då?
— Du får väl se … var icke pjunkig, flicka! Du skall ha själ och styrka att bära vad som helst, för det värsta kan ändå alltid stå kvar. Se så, lipa icke — jag tål icke se det! Du vet ju, att jag gör allt vad du vill, säg nu bara icke ett ord mera, utan låt mig i djävulens namn komma ut, innan … jaktlöjtnanten kommer, var han nära att tillägga, men ändrade det till: innan det blir för sent på dan!
Sådan hade aldrig Gabriella sett sin far. Djupt nedstämd, nästan betryckt, fann hon sig tvungen att lyda de få befallningar han hade att giva. Hon följde honom till bryggan men hade av förskräckelse så när tumlat baklänges ner i båten, då han med en ed, vars genljud återskallade från berget, utropade: — Var är Antons båt?
— Den är borta, ser jag! sade Gabriella förundrad. Det kan väl ingen vara med honom — han har helt säkert tagit den i natt och rott åt en annan sida.
— Fort upp på högsta klipporna, befallde Haraldsson karlen, som skulle ro hans egen båt, och se efter galningen.
— Såvitt jag kan se härifrån, finns icke båten i närheten! berättade den utskickade vid återkomsten.
— Jaså! sade Haraldsson med ett lugn, lika iskallt som det, varmed han föreslog Birger att förstöra tulljakten.
— Farväl, barn! sade han, nickande åt Gabriella. Gubben tänkte i detta ögonblick med vild glädje på möjligheten, att Anton under natten rest all världens väg, ty ännu hade det ej hänt, att hans båt icke funnits på de vanliga platserna.
— Vad är allt detta? Vad menade pappa? Varför äro de alla så underliga? frågade Gabriella sig själv, då hon efter faderns avfärd åter gick in i huset, där en enslig tystnad råd-
362
