Nittonde kapitlet.
Gabriella stod mitt emot Rosenberg, vilken syntes så dövad av det slag han erhållit, att han ej klart fattade vad som tilldrog sig omkring honom. Då närmade sig Gabriella och tog hans hand. — Rosenberg, sade hon milt, lider du ensam — vad tror du väl att Arnman nu känner och jag?
— Tyst, tyst, bad Rosenberg, med Gabriellas händer mellan sina. O, Gabriella, hur kunde du vara så trolös?
— Säg icke så, Rosenberg! Efter det beslut, jag nu tagit, har du ej rättighet att göra mig någon förebråelse. Vi, jag och Arve, äro nu lika olyckliga som du — därför får du icke klaga!
— Du och Arve … och du uttalar dessa ord tillsammans. Du och den eländige, som först — å, jag minns …
— Ack, Rosenberg, var icke så orättvis! Kanhända hade icke du, såsom Arve nu gjorde, avsagt dig din lycka för att ej göra hans smärta större. Du borde ha sett på honom när han lämnade dig.
— Kärlekens försvar. — Men säg, Gabriella, säg mig så uppriktigt som om vi stode inför Vår herre, har du haft Arnman kärare än du en gång hade mig? Fastän du gör dig stark vid denna försakelse, som du ej ännu bör begära att jag skall uppskatta, så märker jag nog vad du lider. Har du älskat honom högre än mig?
— Jag vill ej ljuga, Rosenberg! Du vet, att då jag blev förlovad med dig, var jag så ung: jag kunde icke då känna denna känsla så stark, som den kan bliva nu. Hade du ej lämnat mig en så evigt lång tid, och hade ej sannolikheten om din död gjort, att jag nästan betraktade mig som din änka, då hade jag bestämt, det vet jag med visshet, blivit dig trogen: Men, som det nu var, sedan jag förnött flera år i sorg och längtan efter dig, öppnades småningom mitt hjärta,
366
