utan att jag visste det, när jag närmare lärde känna Arnman. Efter hand, och då så många månader förgingo efter de tre åren, glömde jag ej ditt minne, men det mattades, och hela min själ, alla mina känslor överflyttades till Arve. Ännu i eftermiddags, då vi i oro avvaktade min fars återkomst för att erhålla hans samtycke till vårt giftermål, förekom det mig liksom jag erfarit den största lycksalighet jag kunde känna: jag visste då, att jag över allt annat älskade Arve.
— Och du avsäger dig honom ändå? sade Rosenberg med ett lugn, som djupt grep Gabriella.
— Ja, jag avsäger mig honom, ty i samma ögonblick jag återsåg dig — din ring satt ännu i går på mitt finger — kände jag, att även du var mig för kär, att jag skulle kunna bereda dig en så stor smärta som den, att se mig lycklig med en annan. Jag ville icke tillhöra någon — och då ni bägge nu dela samma öde, ha ni ej skäl att klaga.
Rosenberg log bittert. — Det är en grym tröst att en annan skall dela min olycka. Men också den trösten tar väl snart slut! Efter ett par månader, när jag driver omkring i främmande länder, men då utan annat mål än att döva min sorg, finner du väl, att detta beslut var avtvunget i ögonblickets ängslan och därför ogiltigt.
— Jag har icke brutit mitt löfte till dig, Rosenberg, sade Gabriella med allvar och värdighet, och därför har du ingen rättighet att tvivla på att jag skall hålla detta. Tro mig, vad jag sagt är säkert — och var helst du hamnar i världen, så tag med dig den övertygelsen, att jag lever er bägge trogen och trogen mitt löfte!
— Det var en bitter balsam, men ändå en balsam för ögonblicket — en dag skall jag måhända bliva mindre egoistisk! svarade Rosenberg. Och nu återstår för mig icke annat än liksom Arnman resa min väg. Jag vill ej förnedra mig genom klagan, men om du ändå visste med
