gubbens häftiga skakning, att de kommo för mycket orediga för att fattas av Gabriella: hon märkte blott, att det åter måtte vara fråga om någon ny olycka. Erika däremot, som aningen om samtalets ämne hjälpte att uppfatta orden, hörde dem med pinsam klarhet.
Birger hade väl bleknat vid gubbens upplysningar, men bibehöll ännu sin fattning. — Sök att lugna er, far! sade han. Jag har ofta gjort mig förtrogen med den tanken, att en sådan stund som denna en gång skulle komma. Låt oss därför icke visa oss som krukor! Ännu är ej allt förlorat: den vansinniges angivelse är icke nog, och tacklaget påstå vi vara köpt … Men vad har Marstrandsmagistraten med det att göra? Den har väl bara skickat hit sina hantlangare på förhand till att höra sig före, innan den rapporterar det på landbacken — så nog få vi tid på oss innan vi ha länsman här. Nu skola vi ge oss till freds, och vad helst som möter, så möta vi det som karlar! Vi få sträva emot, så länge det är möjligt, men blir det fråga om att arrestera oss, så ge vi oss undan.
Efter dessa ord, som ej förfelade sin verkan på gubben, gick Birger till Erika, fattade hennes hand och drog henne med sig in i deras kammare.
— Nu, Erika, sade han, och den nyss visade hårda kraften veknade vid hennes ömma blick, i denna stund, för första gången under vårt äktenskap, ångrar jag bittert, att jag övertalade dig att gifta dig med en så brottslig man. Den tiden älskade jag dig ej så som nu. Då ville jag äga dig till vilket pris som helst. Nu, tillade han, nu kan du tro mig, att jag ville ge mitt hjärteblod, om jag med det förmådde fria dig från skammen att vara min hustru! Vad jag själv får lida, ifall de ertappa oss, det kan jag bära: jag lider det mina gärningar förtjänt; men du — jag fasar när jag tänker på vad ditt öde skall bli och på alla dina tårar i framtiden, och jag ångrar djupt, att jag ej lydde
