— Vad då?
— Jo, först, att Anton, som vi sökt här överallt, av en främmande båt blivit sedd nära Marstrand.
— Marstrand? utropade Erika, vilken vid denna underrättelse syntes mest bestört. Birger! sade hon och såg uttrycksfullt på honom.
— Du har tyvärr rätt! svarade han. Vad har vidare hänt, Ella? frågade han åter lugn.
— Jo, i går afton kom en stor tjock karl hit med tre andra, och han anmälde att magistraten i Marstrand skickat hit dem allesammans för att göra visitation. Rummen och källarn brydde de sig ej om men begärde nyckeln till sjöboden, och där sökte det igenom var enda smula, till dess de funno några gamla tåg och en flaggbit, som de togo med sig. Den ena karlen svor på, att det vore den rätta, emedan därpå funnes ett märke.
Under denna Gabriellas berättelse bibehöll Birger, i alldeles orörlig ställning, fullkomlig sinnesnärvaro. Icke så Haraldsson. Visserligen sade han icke ett ord, men hans väderbitna kinder blevo i en hast askgrå.
Birger gick fram till honom. — Fatta er far! sade han sakta och drog gubben med sig åt sidan. Det kommer mig nu dunkelt före att ni den där natten roffade till er något? Jag minns ej klart, ty mitt sinne var då på många sätt upprört. Sedan skildes vi, som ni minns, och jag har aldrig kommit att fråga er därom.
— Jo, visst tog jag i vanvett det förbannade skräpet, min dumma åsna, men har intill denna stund aldrig tänkt på, att det låg med den andra trossen i sjöboden. Anton har förrått oss, för hur skulle de annars veta't. Den hund, som alltid snokat omkring överallt, har känt igen'et och sett var det låg — och nu begagnar han det, som skall vittna emot oss, för att bringa far och bror sin i galgen!
De sista orden mera vrålades än talades. Likväl gjorde
374
