— Tyst, tyst, för Guds skull! utbrast Erika och dolde huvudet vid Birgers bröst.
— Ah, sade han med bruten röst, förlåt mig, arma kvinna! Jag glömde, att du i inbillningen såg mig på samma ställe.
Tjugonde kapitlet.
— Min dröm, min dröm! ropade gumman Arnman och stirrade på Arve, som lutad mot spismuren, gömde huvudet i sina händer. Barn, visste jag det ej — det var hans blod! Och henne älskade du … Himmelske gud, kan jag arma mask prisa dig nog, som i tid uppdagade det gräsliga brottet och skonade mitt barn från den fördömelsen att taga mördarens dotter till äkta … Arve, Arve, svara då — säg, att du fördömer dem, de bovarna, som mördat din far och två andra redliga män!
— Mor, sade Arve och vände långsamt sitt ansikte mot henne, vad begär mor, vad är det för lära mor predikar? Det är icke försoningens. Vår frälsare förlät — kunna vi känna någon lisa i vår smärta med att förbanna? Jag åtminstone gör det aldrig. Rättvisan må ha sin gång, jag kan ej förhindra den och vill det icke heller, men fröjdas kan jag ej däråt.
Fru Katrina satt tyst. Arves ord hade ej varit utan verkan på hennes i alla andra skiften gudfruktiga och undergivna sinne, men så var ock vad hon nu upplevat av den beskaffenhet, att det kunde störa jämvikten i det mest undergivna sinne, helst hos en älskande hustru. Det hastigt flygande och snart bestyrkta ryktet, att den galne Anton, av förskräckelse att se systern gift med den unge jaktlöjtnanten, anklagat far och bror såsom den gamles mördare, gick som en löpeld jämte Anton påstående, att han varit
