åsyna vittne till mordet, en sak, som för behöriga auktoriteter bestyrktes därigenom, att en del av tulljaktens tacklage, i följd av den anvisning Anton lämnat, verkligen blivit funnen i Haraldssons sjöbod. Men nu letades förgäves efter de bägge mördarna, vilka, jagade, som villebråd höllo sig undan.
Allt detta svävade, jämte föreställningen om hennes mans rysliga död, för fru Katrinas själ, och den mänskliga svagheten utkrävde sin gärd. Fru Katrina Arnmans ädla hjärta var likväl icke skapat att hata och förbanna, icke ens dem, som rövat hennes högsta lycka från henne.
— Arve, barn, svarade hon i nedstämd ton, du har rätt. Jag talade ej försoningens ord, men så är det skillnad på vad Guds egen son förmådde och en stackars svag människa förmår. Emellertid hade jag orätt, stor orätt. Gud döme mellan oss och dem!
— Och han döme i sin mildhet! sade Arve, som hade gått fram till bordet och böjd över moderns hand, tryckte den till sina läppar.
— I sin rättvisa! tillade fru Katrina. Men du, kära barn, ditt hjärta blöder för den stackars flickan, och jag undrar ej därpå.
Arve suckade.
Med ett kärleksfullt uttryck, sådant som blott en mor kan ha i sina ögon, såg gumman Arnman på sin son, och något gott och tröstrikt låg i hennes ton, då hon tillade: — Jag märkte på Gabriella, att hon har en stark själ. Den jämte Guds barmhärtighet, håller henne uppe under så svåra prövningar.
— Ja, nog har hon en stark själ, inföll Arve, och hon behöver den nu, då hon på en gång berövas allt. Men att ej kunna göra något för henne och veta hela hennes framtid given till spillo åt sorg, skam och elände, det är ett lidande, som nästan övergår mina krafter.
378
