dessutom är det ej så osannolikt, att de redan begivit sig över till Norge.
— Det tror jag icke, för då flyttade väl kvinnfolken också på sig. Gud låte det bara lyckas för rättens tjänare att gripa brottslingarna, innan det blir för sent på hösten, ty under de mörka och stormiga nätterna har det sig svårare!
Ett par dagar härefter reste Arve till Marstrand. Underrättelserna om de efterspanade mördarna voro desamma. Hur än kronobetjäningen ställde till med sina besök på ön, skedde det alltid förgäves. Emellertid troddes med all säkerhet, att de icke lämnat orten.
— Simon, sade jaktlöjtnanten om aftonen till den ene av sina karlar, under det den andre, Mårten, var uppe i staden och inhämtade den för hans hämndtörstande själ ovälkomna bekräftelsen, att f. d. sälskyttarna icke kunnat uppspåras, Simon, håll jollen klar — jag vill ha den en stund för egen räkning. Jag har något i kikarn.
Ett par timmar senare — det var då tämligen skumt — fattade Arve årorna, och efter några förvillande omvägar styrde han åt Tistelön, men landade på en sida, som han förut sällan besökt.
Sedan han belagt båten, sprang han upp mellan klipporna och gick framåt ett slags gångstig, vilken snart förde honom till en jämnare stenläggning, på vars flackaste grund en nätt liten stuga låg. Han stannade utanför det lilla fönstret och sökte därigenom få en skymt av det inre, men fönstret hade gardin, och han kunde ej se annat än ett ljus skimra därinne. Nu gick han till dörren och klappade fyra lätta slag. Av den hastighet, varmed regeln fråndrogs, kunde lätt märkas, att han ej gjorde sitt första besök, utan att hälsningen var känd.
Dörren öppnades, och Lena, numera madam Lindgren, visade sig med ett ljus i handen.
380
