Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/399

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Gud signe löjtnanten! sade hon i vänlig ton. Det kunde ingen tilltrott honom att i denna vevan visa sådan välmening — han har, minsann, skäl till annat. Men så rår inte mamsell Ella för vad far och bror hennes gjort.

Arve inträdde i det snygga rummet och tog plats på den nyskurade bänken mellan långbordet och väggen. — Nå, min snälla Lena, har du ej din man hemma?

— Nej, han är borta herr löjtnant: han reste till Göteborg just i afse.

— Då reste han visst icke ensam? inföll Arve frågande.

— Nej, det vill jag inte säga, för det finns allt den, som lika gärna som löjtnanten vill veta något från Tistelön.

— Kapten har således åter varit här ute?

— Ja, han har legat här i tre dagar, och han har gått här och ängslats och våndats just som löjtnanten, stackare. Fast jag fyra gånger var över, tjänade det till intet. Mamsell Ella ville icke se honom: hon bad häls'an att hon aldrig uthärda't, att hon skulle förgås av skam och att han, om han nå'nsin hållit henne kär, skulle sluta att fråga efter henne. Men till tröst i bedrövelsen skicka hon honom en lock av sitt granna hår, och frun, hon skrev … jesses, så vackert! Hon läste brevet högt för mamsell Ella, och jag, som satt i nästa rum, hörde vart eviga ord. Jag kan icke säga hur orden föll sig, men meningen var, att de hade stor aktning för honom och att de aldrig nog kunde tacka för, att han ville göra sig så gemen att vara dem till tjänst, men att hennes man strängt förbjudit att säga var han uppehöll sig och att han, så kär han än hade kapten, icke kunde återse honom, men att han aldrig på jorden var i stånd att glömma sådan vänskap kaptenen visat honom och hans familj.

— Och vad sade Rosenberg om allt detta! frågade Arve.

— Aldrig ett ord sa han, men han gick här så hårt fram och tillbaka, att jag trodde stuggolvet skulle rämna, och

381