— Tack, Lena, för din goda tanke … Men nu måste jag bort. Lena lyste honom ut, önskade honom god natt och lade kroken på dörren.
Då Arve återkommit i båten, styrde han icke tillbaka till Marstrand, utan längs efter en annan sida av ön, varifrån man lätt kunde klättra över klipporna nedåt den sidan, där Haraldssons bodde.
Det var nu den mörkaste tiden på natten, och en tung dimma gjorde, att föremålen knappast kunde urskiljas. Med oroligt klappande hjärta smög sig Arve fram till det hus, dit han fordom nalkades så raskt. Allt var mörkt, men ljus behövde han ej för att vägleda sig till det fönster, varifrån Gabriella mången gång hälsat honom välkommen. Nu var fönstret tillslutet.
Han satte sig på ett klippstycke. Men vid denna rörelse, så lätt den var, rullade en mindre sten ned, och ett buller uppstod, varvid en människa hastigt rörde sig under fönstret, där den tycktes ha gömt sig. Då Arve såg denna person med rädd skyndsamhet avlägsna sig, gissade han att det var den arme Anton, som, jagad av samvetskval, kommit att vid Gabriellas fönster tillbringa en stund av sitt oroliga liv. Själv gick han nu helt nära och lyssnade med återhållen andedräkt. Något rörde sig vid gardinen (han kände och erfor det i varje fiber): troligen hade Antons rörelse väckt hennes uppmärksamhet. Skulle hon — han både fruktade och hoppades — öppna fönstret?
Fönstret öppnades, och Gabriellas milda röst viskade: — Anton, olycklige, är du åter här? Far sover i min säng — han kom nyss hem — akta dig, om han vaknar, och gå icke till någon av dörrarna, ty där ligga ett par av karlarna och vakta på ifall länsman skulle komma!
Ehuru dessa ord plågsamt erinrade Arve om det rysliga brottet, kände han sig likväl lycklig vid denna oförberedda sällhet att höra Gabriella. Några ögonblick överlade han
384
