om han skulle begagna detta enda, troligen sista tillfälle, som erbjöd sig att tala till henne, eller om han skulle låta henne förbliva i den övertygelsen, att han var Anton. Faran av det förra — oberäknat den inre förebråelsen och fruktan att genom denna svaghet möjligen kunna sjunka i Gabriellas aktning — var ganska stor, ty gubben Haraldsson fanns i rummet, men längtan att ännu en gång få emottaga ord från den älskades läppar besegrade varje annan känsla.
— Gabriella, viskade han sakta, det är Arve … förlåt mig, men låt mig blott se en skymt av dig — säg mig ett enda ord! Han märkte, att hon nu vände huvudet inåt rummet och lyssnade.
Gubben sov förmodligen tungt efter dagens oroliga mödor. Gabriella räckte sig ut genom fönstret, och en liten vänlig sky, som hade misskund mot de trogna hjärtan, vilka klappade så nära och likväl för evigt skilda, drog sig undan och lämnade dem så mycket ljus, att de kunde upptäcka varandras ansikten.
— Gud — Arve — är det du! Gabriellas röst sammangöt hela hjärtats översvallande känslor i dessa ord.
— Ja, ja … nu vill jag lida tåligt, sedan jag sett dig!
— Gå, gå, för himlens skull! sade hon. Vi törs ej längre se varandra, men min själ är hos dig var stund.
— Bara en bön ännu! Han sträckte armarna upp mot fönstret. Giv mig den duken, du nu har på dig, och sedan farväl för evigt!
I nästa sekund föll duken, som täckte hennes hals — och fönstret tillslöts.
Arve gömde det dyrbara minnet vid sitt bröst, och i det han kastade en dröjande blick mot fönstret, avlägsnade han sig. Men han hade ej hunnit många steg, då en stark hand grep honom i kragen och en grov röst yttrade: — Hallå, vem smyger här i mörkret?
