— Tyst! sade Arve, brydd att finna sig i denna belägenhet, då han igenkände en av Birgers båtkarlar. Släpp mig, Nils, det är jag! Du kan väl förstå, att jag icke är här i ond avsikt. Länsmannen må sköta sitt för sig … Men där har du en hacka, Nils, för att du skall tiga med att du sett mig här — jag vet att du är karl att hålla det du lovar!
— Gud bevare löjtnanten! Tiga kan jag, och icke är jag så enfaldig heller, att jag icke begriper vad slags ärende löjtnanten hade — det är riktigt synd om'na! Men laga sej nu av, för här går strängt till nattetid, så jag tror, att icke många ska våga sej hit.
Arve klättrade åter över klipporna, steg i båten och rodde skyndsamt tillbaka …
Vid samma tid jaktlöjtnanten lämnade Tistelön, satt Erika i en kammare, vars tillskruvade luckor och reglade dörrar lämnade ett tillfälligt skydd. Hon lutade huvudet mot örngottet på sängen och lyssnade till de tunga andedrag, som hördes inom det halvslutna sparlakanet.
— Nej, jag har icke så mycken ro, att jag kan sova en enda timme! sade Birger och kastade sig åt andra sidan.
Erikas hand jämkade huvudkudden, och med den andra torkade hon svettdropparna från sin makes panna.
— Det är omöjligt, återtog Birger, jag får ingen blund i ögonen! Låt oss lika gärna tala — är det snart slut med packningen?
— Allt det dyrbaraste är redan i kistorna, och allt vad vi skola ta med har jag på ett ställe. Men i natt få vi ej iväg något, ty Petter är med Rosenberg i Göteborg, men i morgon natt skall han forsla av en del.
— Å ja, gods ha vi nog, sade Birger, hade vi visst också sinnesro! Lyckas jag bara att uppehålla dem, tills vi få mörka och stormiga nätter, så äro vi i säkerhet. Men ett sådant liv som detta är rysligt. Petter och Lena gör oss mycken nytta. I deras stuga har jag vilat i många tim-
386
