Samma dag, vars händelser vi nu gå att teckna, hade Mårten jaktkarl gått i förbund med länsmannen och hans hantlangare. Och Mårten hade svurit en dyr ed, att han skulle fånga fåglarna i deras egen bur, ty ehuru tjänstfolket blivit uppsagt och hade flyttat och huset på Tistelön syntes alldeles obebott, trodde man sig dock med säkerhet veta, att mördarna ännu icke lämnat trakten. Hittills hade kronobetjäningen, av en viss fruktan för eget skinn, under nattetid gärna hållit sig på vederbörligt avstånd från de beryktade smugglarnas boning, men nu vart, på Mårtens inrådan, beslutat att välja natten för det viktiga förehavandet.
Emellertid hade stormen icke uteblivit, och den tilltog allt häftigare mot eftermiddagen. På aftonen kunde det anses som ett stort vågspel att med en så liten båt, som den de utskickade voro tvungna att begagna för att vid ankomsten dölja densamma, nalkas Tistelöns strand på en sida, där ingen egentlig landningsplats fanns. Mårten var emellertid den, som icke lät skrämma sig av svårigheter. Han, länsmannen och två modiga karlar — flera kunde båten icke rymma — gingo i, och under lyckönskningar till god fångst anträddes färden. Den ena vädervirveln, den ena störtsjön efter den andra hotade att vräka den lilla farkosten med dess personal i bränningarna, men Mårten styrde den stadigt genom de vilda vågorna, och allt närmare nalkades man den plats, som han utsett för landningen. Mårten jaktkarls djärva mod, i förening med en gynnsam kastning av vinden, gjorde det nästan omöjliga möjligt: de kommo lyckligt i land, och nu blev båten uppdragen och omsorgsfullt dold under ett utskjutande klippvalv.
— Nu, sade Mårten, får komsarien allt vara så god och låta mig styra te't. Jag är bäst bevandrad med dessa här skärgårdsgömslena och den, som har mesta uträkningen
388
