och fröjden vid att få de galghundarna i klämman. Om jag får fria händer, törs jag nästan borga för god utgång.
— Du är en präktig karl, Mårten, och då du såsom son till den mördade jaktkarlen naturligtvis är den mest intresserade här, så vore det illa av mig att lägga hinder i vägen för de medel, ditt nit kan uppfinna. Tala därför du öppet hur du tycker det är bäst att ställa med saken!
— Gott, herr komsarie! Då smyga vi oss försiktigt fram åt den sidan, där boningshuset ligger. Ännu ä nog icke drakarna hemkomna, men det lär icke dröja länge, och med detsamma de sticka huvudet i fällan, ä vi flux efter dem. Motstånd mötes med det här! Han visade på geväret men mumlade hastigt mellan tänderna, då han varseblev länsmannens ogillande åtbörd: — Det var sant, en skulle ha fåglarna levande! Nå, lika gott, ta dem ska vi. Men rappa i vändningarna få vi vara, och här under rocken har jag rep, varmed vi kan surra fast armar och ben på byket. Sedan få vi hålla vakt om dem, tills det blir dager och stormen lagt sig, då vi i någon av deras egna båtar för dem härifrån. Nu under nattetid skulle det i sådant herrans väder icke vara rådligt att ge sig ut med dem på sjön: medan vi skötte årorna, kunde de kränga omkull båten. Jag är viss på att de hellre höllo till godo med vårt sällskap på havsbotten än de ensamma böjde nacken över stupstocken — eller vad menar komsarien?
Länsmannen var alldeles av samma tanke, och nu beslöts, att Mårten skulle gå helt sakta förut och undersöka platsen.
Efter en stunds frånvaro återkom Mårten med underrättelse, att allt i huset varit så fullkomligt tyst, att han vågat sig ända fram till bryggan, men där till stor förargelse icke funnit någon enda farkost, utom en större båt, som låg fastlåst med järnkätting.
Detta var nu en ganska kinkig omständighet. Men kne-
