röst hördes med en styrka, som överröstade stormen: — Var är Erika?
Erika fanns icke i båten.
— Ni ser det!… sade Birger. Tillbaka!
— Är du vansinnig? ropade gubben och sökte värja styret, som Birgers väldiga arm redan fattat för att vända. Du ser ju, att hon icke finns på gården — det är slut med henne. Vill du kasta oss mitt i gapet på ulvarna, din galning!
— Pappa, pappa, släpp styret! bad Gabriella. Nu är det förbi med oss, men det är detsamma. Erika blir innebränd — vänd, för Guds skull, vänd ögonblickligen …
— Ha, vad är det nu därnere? utbrast Mårten från berget. Far och son brottas mitt i båten. Se, komsarie, se hur lågorna skina den gamle mitt i synen … se gossar, hur båten hoppar, kantrar icke skräpet, så kalla mig en rackare! Åt havsbotten då med packet, efter de va för goda för galgen … Ja, tryck du, Birger, far din ner igen … Nu reser han sig inte mer … De vända tillbaka. Jag undrar icke på att gamlefar stretade emot … Se så, där ä de vid land igen … Nu, kamrater! Och utan att tänka på krutet i det brinnande huset flög Mårten ned. — Båten ska vi först knipa!
Under vilda skri klättrade de samtliga ned på andra sidan av berget och ilade mot bryggan.
— Ur vägen, lymlar! röt Birger och stötte med en sådan häftighet till sina motståndare, att själve Mårten tumlade över ända. Erika, Erika! ropade han och störtade lik en vansinnig in i huset.
— Åhå, sade Mårten resande sig och fattade Haraldsson i kragen, er son lär ha glömt något, men ni får allt vara snäll och göra oss sällskap, min gubbe, för, som ni ser, är det vi, som nu ä herrar!
Den gamle såg förfärlig ut. Han kände, att hans timme
