Yrvaken flög länsmannen upp, och nästa ljud, som träffade hans öra, var gubben Haraldssons skrik: — Era skurkar, tänker ni steka oss levande!
— Å, herre Jesus — källarn, som är full med krut! ropade Petter Lindgren. I detsamma klingade en fönsterruta, luckorna flögo upp och en flamma kom från själva källardörren. Kronobetjänterna gåvo sig icke tid att tänka på fångarna. I förskräckelsen och den förfärande villervallan var det svårt för dem att komma ut på husets baksida och uppåt berget, i samma ögonblick som fruntimren jämte fångarna, i hast lösgjorda av Petter, skyndade ut genom förstugudörrarna på framsidan, vilka öppnades av den andra båtkarlen, som hade nyckeln.
— Nu fort i båten? viskade Petter och sprang förut att lossa kättingen.
Jagade av orkanen och elden, flögo Tistelöns husvilla invånare omkring varandra, men hamnade slutligen i båten!
Emellertid hade länsmannen med sina karlar hunnit spetsen av berget. Då de vände sig om, sågo de fångarna med de övriga rusa ned i båten.
— Ha, ha, ha, skrek Haraldsson, som stod på ena toften, fick ni något för besväret? Hälsa höglovliga magistraten i Marstrand, och hela häradsrätten sen, att gamle Haraldsson icke var så lätt fångad!
Båten lyftes nu av den första svallvågen.
Mårten rasade. Deras egen båt var för långt borta, för liten och för bräcklig i stormen. Mårten hörde ej länsmannens försäkringar, att de ej skulle hinna stort stycke, förrän de ertappades, sedan de blivit efterlysta. Skulle han overksam stå och se på huru hans fars mördare flydde undan? Han förmådde ej hindra det.
Båten lyftes just av den första svallvågen, då Birgers
394
