samt. Här blir en tjocka i natt, som jag fruktar mera än stormen. Jag skulle inte få en blund i ögonen, om jag vore hemma; därför följer jag med på expeditionen.
— Jag också, far, jag vill äntligen vara med! utbrast Arve.
— Å prat, din byting, sitt du hemma, tills du blir torr bakom öronen! inföll fru Katrina.
Arve knotade, men fru Arnman hade uppfött sin son i tukt och Herrans förmaning. Där hon hade sagt sitt nej, var icke värt att knysta. Men den efter äventyr längtande gossen kunde dock icke avhålla sig från att tid efter annan kasta bedjande blickar på den vanligen mera eftergivna fadern. Denna gång skulle likväl alla försök vara förgäves, ty Arnman yttrade i allvarsam ton: — Du blir hemma, min son, och farbror Per också! Jag vill endast ha mina båda jaktkarlar med mig.
— Vad nu, inföll gubben Askenberg, halvt ond, jag är väl ingen hare heller? Ehuru högra handen stelnat, kan den vänstra ännu röra sig så raskt som någons.
En förebrående blick av Arnman tystade löjtnant Per, men sedan de lämnat bordet, och fru Katrina gått att syssla i köket, dit hon medfört Arve som biträde, emedan, efter hennes förståndiga sätt att se, all kunskap var nyttig för en ungdom, ställde gubbarna sig vid fönstret, och Arnman yttrade, i det han visade utåt det oroliga havet:
— Där kan du ingen tjänst göra mig, men väl här hemma — i alla händelser.
— I alla händelser? upprepade Askenberg och såg skarpt på sin vän. Ja, ja, de kunna vara många, som fru syster nyss anmärkte: du känner icke lurendrejarnas smyghål. Men de åter äro bland dem så hemma som i stugan.
— De ha redan tre gånger gått mig ur händerna, återtog Arnman, som, med kropp och själ livad för sitt yrke
