berg, i det han skakade Arnmans hand, kom ihåg, du är icke ensam i världen!
Arvid framträdde sist. — Se där, min gosse, sade jaktlöjtnanten och tog den stora massiva silverklockan med pinsbackskedjan ur fickan, du skall väl ha något att trösta dig med för att du inte fick följa mig! Jag har klocka här på jakten och behöver inte denna, som du likväl skall förvara lika troget som jag. Det har varit din farfars — och nu alle man från bord!…
Den lilla familjen vände åter till sitt hem, under det tulljakten stack ut i sjön.
Det var samma afton sälskyttarna gjorde sig färdiga till sin nattliga färd.
Femte kapitlet.
Jaktlöjtnant Arnman hade uppnått den plats, han ansett tjänligast för att ha tistelöborna i ögonsikte; men redan hade flera timmar skridit fram under ett hemlighetsfullt spejande, utan att lämna ringaste spår till förhoppning om god fångst. Jakten krängde för stormen, men tålig och ihärdig stod Arnman på däck och lyssnade om icke bland de rullande orkanerna något annat ljud skulle bli hörbart.
— Mårten, sade jaktlöjtnanten till den raskaste av sina karlar, langa mig hit flaskan nerifrån — vi ska ha oss en styrketår!
— Det skall smaka skönt! sade Mårten och rullade, redan i försmaken av den väntade njutningen, bussen åt andra sidan; men knappt var han halvvägs nedför trappan till ruffen, då en sakta vissling av jaktlöjtnanten kallade honom tillbaka.
