där ingen söker honom. Ingen har sett till jakten sedan på eftermiddagen, då hon gick ut härifrån. Och här är just nu en skeppare från Känsö, som i går förmiddag gick åt samma håll förbi Lyholmarna. Han borde ha sett eller åtminstone hört av om hon funnits ovan vatten.
— Ovan vatten! Om min gubbe verkligen skulle ha förlist, så måtte väl vraket ändå finnas!
— Nej, det är inte att lita på, om hon stött på någonstädes. I sådant mörker och tjocka kan hon ha sjunkit. Vi hade ju en sådan storm den natten, att vi ej fingo en blund i våra ögon. Och Arnman var alltid för nitisk i tjänsten: han gick ofta längre än plikt och nödvändighet bjödo.
— Herren är nådig — jag överger ej hoppet! sade fru Katrina med fast tillit. Jag själv vill ut — vi ska låna Asmundssons båt och söka igenom varje vinkel häremellan och Tistelön.
— Ja, ut ska vi, ännu denna timme! inföll gubben Askenberg. Asmundssons båt göres redan klar. Men vem kan ana eller veta huru långt jakten kan ha varit utom Lyholmarna, om han fått spaning på och förföljt Tistelöpacket.
— I alla fall, vi ska söka — vår Herre ger väl något tecken. Tag du med dig klockan, Arve, att vi må se vad tiden lider under vår bedrövelse… eller låt mig ha den, barn! När vi komma hem, i sorg eller glädje, skall du återfå den.
Och Asmundssons båt, med den olyckliga familjen, samt flera andra av fisklägets farkoster, med deltagande grannar, gåvo sig ut i olika riktningar.
Tre långa dagar varade det hemska sökandet. Tistelöns stränder besöktes även; och den fräcke Haraldsson, som stod på bryggan, beklagade med lömskt deltagande, att den nitiske tjänstemannen skulle omkomma såsom offer för sin egen vaksamhet. — Det var likväl alltför djärvt, tillade han, att nattetid, i sådan storm och tjocka, våga sig ut i en sådan skärgård som vår.
