— Frestade ni själv stormen den natten? frågade gubben Askenberg och såg skarpt på Haraldsson.
— Det gjorde jag visst, svarade denne med djärv fattning, väl vetande att någon av hans folk lätt kunde förråda detta, men jag måste ge upp, för maken till oväder har jag ej många gånger, så van jag är, varit ute för.
— Och ni varsnade ej minsta skymt av tulljakten?
— Varken den eller något annat.
Tröstlösa återvände de sökande, till fiskläget. Ingen skymt av misstanke kunde falla på Haraldsson, ty brottet var för oerhört att av någon ens anas, och ingen annan förmodan ansågs grundad än den, att jakten under natten stött på och sjunkit.
Dagar och veckor förgingo. Tulljakten med sin besättning var och blev borta. En ny kusttjänsteman utnämndes, och med bristande hjärta flyttade fru Katrina balsaminerna och all sin lilla lösegendom till en annan stuga. Här försökte hon visserligen, så gott hon förmådde, att bereda trevnad åt sin son och löjtnant Per, vilken troget följde i lust och nöd; men för sin egen del fann hon ej mera någon plats, den hon ville anse som sitt hem på jorden. — Jag går här, plägade hon ibland säga till gubben Askenberg, som en främling, vilken fortsätter resan, så länge det täckes Herren, men mitt liv är i himmelen, dit min gubbe gått förut.
Sjunde kapitlet.
Det var vinter. På Tistelöns stränder bäddade sig allt högre drivor. Storbåten låg overksam och fastfrusen vid stranden, småbåtarna uppdragna i sina värnande skjul. Inne i stugan, där de isiga fönsterrutorna knappt tilläto en stråle av dagern att framtränga, satt Ha-
38
