Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

blick fixerade honom, desto mattare tycktes han bli, och slutligen återföll han i ett tillstånd av djurisk slapphet.

— Jag vet icke hur ni kan! sade Erika och vände sig till Haraldsson med ett utryck av harm och avsky. Det är ju klart, att er blotta blick skrämmer honom från förståndet, så snart en enda gnista därav vill framtränga.

— Vad är det för prat? svarade Haraldsson strävt. Skall hela huset oroas av hans galna skrik!

— Husfolkets känslor äro väl inte så ömtåliga, att de behöva skyddas på den sjukes bekostnad. Dessutom får ju ingen komma hit… Men på detta sätt kan det ej gå i längden. Jag förmår ej att beständigt vaka; och att lämna honom åt er är min förskräckelse, emedan var gång, då jag återkommer, gossen är så uppskrämd, att han inte blir lugn på flera timmar.

— Jag är van att göra vad jag tycker! yttrade Haraldsson. Vill mamsell gå hit, må det så vara; vill hon däremot gå härifrån, är jag mera tjänt med det, ty flickungen saknar henne, och pojken sköter jag bäst själv.

— Nej, Haraldsson, mitt samvete tillåter inte, att jag lämnar den arme gossen i era händer, och än mer: plikten, som er döende hustru överlät på mig, uppfordrar mig att fråga, om ni på hedersord kan säga, att ni inte känner orsaken till gossens sjukdom. Han var frisk, då han om aftonen tvingades av er att följa med på er hemliga resa. Vad har därunder hänt? Något — därom är jag fullkomligt övertygad.

— Men jag säger, att ingenting hände, utom det, att pojken, som är bortskämd och van att sitta i spisen och röra i askan, ej tålt vid att vara ute i ett sådant herrans väder. Han blev kall och våt, och det kan vara orsak nog för en sådan stackare att få sig en sjukdom på halsen.

— Det är sant, nog kunde han bli sjuk av en stark för-

41