sluta sonens unga förstörda liv och på samma gång begrava den sista möjligheten till brottets upptäckande. Lågan flämtade matt utan att leva, utan att slockna; de kroppsliga krafterna ville svagt återkomma, men själens töcken snarare till- än avtog.
— Min stackars Anton, sade Erika med sin vänliga, lugnande röst, vad skall du göra med tåget?
— Jag skall hala mig ned… Släpp det, släpp det, så att jag får gömma mig! och han kröp ihop med en rörelse av bävan, i det han drog täcket högt upp över öronen.
— Varför skall du gömma dig, Anton? Vill någon göra dig ont?
— Tyst, tyst, tala inte så högt! Då hör han oss, och han säger alltid, att jag skall tiga, för det var bara nödtvång. Men gå undan, så att jag får hala mig ned i plikten (= förrådsrum i aktern)… där ser han mig icke!
— Vem ser dig inte därnere, Arton? Vem är du rädd för?
Gossen skrattade hemskt. — Var inte enfaldig, Erika, och tro att du får veta sådant! sade han med ett hos honom ovanligt uttryck av list. Ser du inte att han står bakom dörren och hotar mig? Å, jag kan nog tiga, jag kan nog tiga! ropade han högt, liksom till försvar. Frukta inte… slå mig bara ej — inte så mycket, inte så mycket… Aj, aj, jag skall tiga! Och nu krökte sig den vansinnige gossen fram och åter liksom under täta slag.
— Håll dig stilla, gosse — det är ju ingen som gör dig något ont! sade fadern och trädde fram till den lidandes säng.
Vid den välkända rösten tystnade Anton ovillkorligt, men varje muskel i hans ansikte uttryckte en dödlig, återhållen ångest; och ju längre Haraldssons genomträngande
40
