Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Erika fann förklaringen tämligen sannolik. Likväl var det ett och annat, som ännu syntes henne ganska oklart.

— Om förhållandet är som ni säger, Haraldsson, varför fortfar ni att skrämma gossen till tystnad, då ingen fara finnes, utom för honom själv? Och har Anton inte annat att förråda, än att ni under stormen och i sinnesuppbrusning kastade honom ned i plikten, varför är det då nödvändigt att avlägsna alla människor härifrån?

— Jag sade ju nyss: jag fruktar att hans tal kan falla så, att det läte som om jag med uppsåt vållat olycka.

— Detta är ett fullkomligt misstag: ingen skall tänka så ogudaktigt. Gör bara icke någon hemlighet av saken! Och så kalla en läkare, vilken kan undersöka förhållandet, och låt någon av tjänstfolket ligga här inne och hjälpa oss med vakandet!

— Ingen doktor botar den sjukdomen. Vår Herre står för liv och död, och han gör som han behagar. Att låta någon ligga härinne, det låter jag bli, ty, som sagt, jag sköter honom bäst själv. Dessutom får jag snart hjälp: jag har i dag fått veta, att Birger kommer hem nästa vecka.

Nu hade Erika intet mera att tillägga. Birgers blotta namn bringade henne till tystnad. Efter ett långt, plågsamt avbrott, vars orsak lyckligtvis var Haraldsson obekant, steg hon upp och yttrade, att de nu kunde lämna Anton, emedan hans sömn tycktes vara naturlig. I dörren vände hon sig likväl ännu en gång tillbaka, för att övertyga sig om att även Haraldsson gick; och sedan gick Erika från den stackars sjuklingen till Gabriella.

Den lilla ”rosen på Tistelön”, en benämning, som hon erhållit både för sin ovanliga fägring och sitt barnsligt intagande och friska väsende, var en skön knopp, som lovade att en gång göra rättvisa åt det namn, varmed hon

43