redan hälsades av alla sjöfarande, som lade till vid ön. I varje rörelse hos det livfulla naturbarnet låg behag.
Om någon annan värld ägde Gabriella ännu ett mycket otydligt begrepp, ty blott ett par gånger hade hon varit med Erika i närmaste kyrka på fastlandet och endast en gång med far och mor till Marstrand. Ej under således om den nakna och ödsliga Tistelön inneslöt allt vad hon tänkte sig präktigt och skönt. I de djupa rännorna i bergen, där vattnet samlade sig, lät Anton sina båtar segla, och Gabriella satt förtjust bredvid och uppmuntrade farten. I de stora jättegrytorna eller klipphålorna hade hon sina lekhus, och dit bar Anton varje dag de grannaste snäckor, den finaste sand och allt märkvärdigt, som han grävde upp omkring stränderna.
Med tacksam kärlek slöt sig Gabriella till sin yngre bror.
Under ett så hjärtligt förhållande mellan de båda syskonen är det naturligt, att vintern, vilken alltid avbröt de egentliga nöjena, denna gång måste förekomma Gabriella dubbelt så lång som vanligt.
— Blir ej Anton snart frisk, kommer han inte upp i dag, eller får jag ej gå ner till honom? voro alltid de frågor, varmed hon mottog Erika. Och de voro de första även i dag.
— Nå, söta Erika, vad sade Anton — kommer han upp i dag? Du berättade väl hur mycket jag väntat på honom?
— Anton längtar också efter dig, Ella, men han är sämre än vanligt. Han orkar inte lämna sängen.
— Då kan ju jag gå ner. Snälla Rika, får jag inte det?
— I morgon, om han blir bättre!
— I morgon, det säger du alltid, Rika! Men det är nu visst en månad, sedan jag såg Anton. Jag ville nu visa honom de här vackra snäckorna, alldeles som små hus.
44
