gick ned så ofta, skulle han bli bättre. Jag kunde då lättare sköta honom med mildare medel.
— Visste jag, att detta vore sanning, ville jag aldrig gå ner, svarade Erika, men, Haraldsson, endast Gud ser huru det är. Jag kan i detta fall inte strida mot er, dock ber jag er innerligt: var inte hård mot gossen! Ty så mycket bättre är han likväl, att jag bestämt tror, att endast sträng behandling förvärrar det onda.
— Varför skulle pappa vara stygg mot Anton? frågade Gabriella och såg förundrad än på sin far och än på Erika.
Litet förlägen över sin oförsiktighet att vidröra detta ämne i barnets närvaro gjorde Erika i korthet sin skyddsling begripligt huru sådana sjukdomar som Antons fordrade än stränghet, än godhet, och huru svårt det var att hålla medelvägen.
— Det är nog något annat, som du inte vill säga, Rika! Pappa slår visst Anton, då ingen är därinne… och nu började Gabriella gråta bittert. Varför är du så stygg, pappa? Det är bara mot mig du är snäll; men om du inte vill vara snäll mot Anton också, så skall jag aldrig hålla av dig det bittersta.
— Jag skall inte göra Anton ont. Så trösta dig nu, min sockerdocka… När Anton vaknar, skall jag ge honom den stora tavlan, som han så ofta önskat sig.
Åttonde kapitlet.
Något över en vecka hade förflutit.
I gavelkammaren var det skumt. Gabriella låg med den nya dockan på armen insomnad i ena soffhörnet, och Erika stod vid fönstret och tänkte på den stund, då hon skulle återse Birger. Han hade redan några
