mig, ty då törs vattnet inte komma upp, utan då blir det alltsammans därnere i djupet. Om du visste, Ella, vad som ligger där. Du skulle bli så rädd, att du inte kunde sova på många nätter.
— Men vad ser du då? viskade Gabriella.
— Jag måste tiga, annars får jag stryk, så att jag kryper så här… Och nu började de vanliga slingringarna med kroppen, alldeles som om han sökt rädda sig undan slagen. Märkligt var likväl, att han nu icke skrek, ehuru ansiktet utvisade större smärta än vanligt. Och då Erika frågade honom, om det i dag icke gjorde ont, svarade han sakta, nästan viskande: — Jo, gruvligt, värre än vanligt — men jag törs inte skrika, ty då ser han på mig.
Då den stackars sjuklingen blev lugnare, upplyfte Erika den darrande Gabriella och satte henne på sängen. Antons vänliga smekningar tröstade henne väl något över det första mottagandet, men hon bibehöll likväl en viss oro och såg med barnslig fruktan efter Erika, varje gång denna avlägsnade sig åt en annan sida av kammaren. Slutligen insomnade den till kropp och själ trötte gossen.
— Mamsell Erika står inte ut med det här vakandet! sade Haraldsson i vänligare ton än vanligt, då Erika med Gabriella återvände från sjukrummet.
— Nej, jag ser, att Haraldsson finner det överflödigt, efter min soffa blivit utflyttad.
— Det kommer därav, att jag själv ämnar bo därinne, tills Birger återkommer. Jag skall nog ge gossen all den vård, han behöver: och mamsell Erika kan vara övertygad att fast jag är sträng och sträv — det är nu en gång min natur — vill jag ändå inte göra mitt eget barn något ont.
— Kanske vill ni det inte, men säkert är, att ni skrämmer Anton.
— Inte när vi äro ensamma. Då är han spak som ett lamm, och jag är då aldrig sträng. Om mamsell Erika inte
46
