mera än jag gjort under hela min livstid, och bland annat råkade jag på en bok, som uttryckligen beskriver, att det finns människor, vilka till och med födas med de grymmaste och vildaste anlag till allt ont och som känna ett riktigt behov att plåga andra, De kasta sig utan besinning i de största faror för att tillfredsställa denna oövervinneliga lust, detta raseri. Om mamsell Erika nu tänker sig ett sådant där missfoster, om inte precis så, likväl ditåt, och detta kräk lämnat åt sig själv eller i händerna på den, som uppmuntrar de dåliga anlagen — vart skall det bära hän? Tänk sedan på, när en sådan människa retas till ytterlighet, om det är möjligt, att han i nästa stunden därefter tänker på lovligheten av några medel.
— Det är märkvärdigt, yttrade Erika förvånad, att ni kunnat fästa er vid en så ryslig tanke. Den låter väl inte alldeles osannolik, men den måtte väl i alla händelser inte kunna tillämpas här. Under alla omständigheter anser jag den högst farlig att nära, ty på det sättet skulle ju en människa kunna begå de grövsta synder i den falska övertygelsen, att hon ledes av en oemotståndlig inre drift. Och vore det verkligen förhållandet, anser jag att en sådan människa framför alla andra behöver ha ögonen på sig själv och ständigt vara i strid med sin syndiga natur… Men det är ännu något, som väcker min förundran: jag förstår inte, hur ni, Birger, på ett par månader lärt er att finna ord för alla era tankar. Ert språk har blivit mera städat, men det ni säger förekommer mig farligare.
— Ä, jag har väl, alltsedan jag blev så pass karl, att jag kunde resa på egen hand, haft folkvett, fastän far bara tycker det vara högmod att tala annorlunda än han. Bokvett har jag inhämtat efter hand, mest nu i vinter — men det gagnar mig inte stort, varken det ena eller andra! tillade han bittert.
— Det är orätt sagt, Birger — bara inte det senare in-
52
