verkar falskt och förvillande på ert omdöme… Men har ni inte varit inne och sett på den stackars Anton ännu?
Vid gossens namn strömmade blodet till Birgers ansikte.
— Nej, sade han i alldeles förändrad ton, far är nu där: jag vill uppskjuta mitt besök till i morgon.
— Det är en märkvärdig sjukdom! återtog Erika. Jag har grubblat mycket på de ord Anton fällt under sin sinnesförvirring. Likväl har jag inte klart förstått vad som vållat rubbningen i hans hjärna. Jag kan, uppriktigt sagt, inte ha mycket förtroende till Haraldssons utsago. Ni, Birger… Erika avbröt tvärt. Hon fann att hon redan vågat för mycket.
— Av mig ville ni således veta, mamsell Erika, om det förhåller sig som min far berättat — av mig! Har ni då så mycket förtroende till mig, att ni inte fruktar, att även jag kunde föra er bakom ljuset?
Erika besinnade sig knappt ett ögonblick, innan hon svarade: — Jag känner, att jag kan tro er, Birger!
— Tack! Det var det bästa jag på länge hört. Men besinna er också noga om ni verkligen vill höra — vad jag kunde förtälja — tänk om ni sedan ångrade er?
— Jag binder mig i alla fall aldrig genom tysthetslöfte.
— Den, som efter mogen överläggning vill avhöra ett öppet meddelande, är kanske bunden lika starkt som genom tysthetslöfte! anmärkte Birger.
— Ja, det är mycket sant, men…
— Vi få tala vidare en annan gång. Jag hör far i gången. Marzssell Erika kan emellertid vara säker, att jag aldrig skall fästa hennes tystnad som villkor för det jag kan komma att säga. Den, som har så pass hjärta och förstånd, vet nog vad rätt är.
