strax efter salig Arnmans försvinnande, och det blir i höst fem år sedan.
Nu vecklades brevet upp och lästes högt.
”Min ärade fru!
Jag vet icke om en gammal vän till den hederlige Arnman ännu ihågkommes av hans hustru, men…”
— Jag skall väl se på underskriften! avbröt fru Katrina sig själv och stavade ihop det något krångliga namnet: ”Isak Gabriel Palmqvist” … ack, den välsignade mannen kan jag visst inte glömma! En ärans man var han och är det väl ännu, tullförvaltarn i H., käraste herr bror — det var inte en man att glömmas, det! Bror minns väl hur Arnman alltid berömde honom? Han var, på den tiden vi hade vår station i H., min salig gubbes förman, liksom Arnman, skam att själv ta fram det, just var tullförvaltarens högra hand. Men låt se, hur var det nu igen:
”… jag har i friskt minne såväl er själv, min bästa fru, som ert förträffliga kaffe, era vackra balsaminer och er raske son…”
Nu tog gumman Arnman till näsduken. —
”Min kära fru Arnman! Det tunga öde, som träffat frun, har jag av innersta hjärta beklagat, men jag vill ej tala därom, för att icke på nytt uppriva såren. Nog av: Arnman var en rättskaffens och redlig man. Han skötte sin tjänst som en karl och uppoffrade sig, kanske av överdrivet nit. I denna mörka sak ser endast Gud, och han dömer.
Jag har underrättat mig om fru Arnmans omständigheter, och hört att, vad dagligt bröd beträffar, nöden icke stått för dörren. Gud har givit frun ett gott stöd i den gamle, redlige löjtnant Askenberg, och jag är säker,
60
