Erika tillbragte dagarna i tankar, natten i bön. Oräkneliga voro de förslag hon uppgjorde att undkomma sitt öde. Beständigt förföljdes hon av den förfärliga anklagelsen, att hon var en medelbar orsak till Birgers brott och att, om hon även nu försköt honom, när den djupaste ånger talade ur varje hans ord, skulle hon även själv en gång förgäves bönfalla om förbarmande. För Erika var och blev sakens moraliska sida den, att hon borde uppoffra sig själv; den andra, den rättsenliga, den att angiva brottslingarna, erkände hon gagnade till intet, då hon ej ägde bevis… och den tredje, den att fly och på nytt uppväcka Birgers raseri, alla hans onda och syndiga anlag, att lämna den moderlösa Gabriella utan hägn och åt Haraldssons förfogande den sinnessvage Anton, för vars olycka hon även anklagade sig — kunde hon det? Borde hon uppoffra alla dessa varelser endast av egennytta, och till vilket liv?
Tionde kapitlet.
Låna mig dina, bror — mina äro så dunkla! sade gumman Arnman och sträckte ut handen efter löjtnant Pers glasögon… Jag kan för mitt liv inte begripa vad det här är för slag? Fru Katrina vände med försiktighet ett brev mellan tummen och pekfingret.
— Ja, det är anmärkningsvärt nog! yttrade gubben Askenberg, lika nyfiken som hans granne. Såvitt jag kan erinra mig, har fru syster inte erhållit något brev sedan
