Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

sig, att bror kommit att leva i ungkarlsståndet hela sitt liv igenom!

— Å, därom är historien kort! yttrade den gamle invaliden med ett hjärtligt leende. I min ungdom hade jag aldrig tid att fria, ehuru jag ett par tre gånger var rätt varm om hjärtegropen, och sen jag blev gammal, var det för sent. Hade jag icke haft min vän Arnmans hus, där jag gick i vinterkvarter när jag ej längre dugde till tjänsten, så hade jag kanske ändå sett mig om efter en beskedlig människa. Men det var nu bäst som skedde. Jag har i systers sällskap funnit mig så väl, att jag aldrig saknat någon hustru, vilken kanske i alla fall inte givit mig hälften så god omvårdnad som syster gjort.

— Bror är alltför god, det är vi som stå i skuld hos bror! sade fru Katrina, högst belåten med den välmenta artigheten… Men, min kära löjtnant, klockan har slagit tolv, och ännu ingen dukning! Bror kan vara snäll och slå upp bordskivan, medan jag tittar ut i köket.


Elfte kapitlet.

Tiden, som förmår allt, hade även visat sin makt på den fläck av jorden, vilken vi känna under namn av Tistelön. Fem år hade där hunnit giva sakerna ett helt annat utseende.

Om vi nu betrakta denna stupande berghäll framför den forna stugan med sin ihoplappade påbyggnad, så finna vi, att hällen är sprängd, fylld och planterad, omgiven av en vacker mur. Solen, som har så gott om förgyllning åt allting, skiner strålande på planteringarna vid husets baksida, vilka nu dölja den skrovliga grunden. Allt detta antyder, att sälskyttarna, de misstänkta smugglarna på Tistelön —

67