Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

liksom många andra, vilka dragit nog förmögenhet tillsammans — byggt sig ett hus och nu leva på god fot.

Smugglarna hade lagt ned hantverket. Birgers giftermål med den förståndiga Erika måste nödvändigt åtföljas av en stor förändring i deras levnadssätt och husliga förhållanden. Kapten Birger Haraldsson var nu den styrande makten. Gubben hade sitt rum för sig, där han väl stundom hemsöktes av fruktan med avseende på det förflutna livet men oftare överlämnade sig åt saknaden därav. Hans sysselsättning bestod numera i det ännu alltid älskade sälskyttet samt i att leda bergsprängningen, vilken fortgick för att upptaga bekvämare vägar på den klippiga ön.

Även Anton levde hemma. Hans sinnessjukdom hade väl med åren småningom avtagit, men hans ungdomskraft var bruten: en tvinande och mjältsjuk varelse, framsläpade han sitt liv tyst och obemärkt. Alla försök att uppliva hans håg till något yrke voro fåfänga. — Jag vill ingenting bli, jag orkar icke! var hans ständiga svar på alla uppmuntringar.

Hela timmar kunde han sitta sysslolös på bryggan och stirra i vattnet, där han sänkt metspöet, vilket han vanligen glömde att draga tillbaka. Stördes han då av någon, spratt han häftigt upp, tog sitt redskap med sig och gick till något annat ställe, där han hoppades få vara ostörd.

Men Birger och Erika — hur såg det ut hos dem? Så som man ungefär borde kunna sluta till. Erika, den goda, förståndiga kvinnan, ledde med lätt och varsam hand den orolige mannen från de sysselsättningar, som fordom fängslat honom. Birger hade låtit bygga en galeas, vilken han själv förde. Under hans frånvaro var Erika den verkande kraften inom hushållet på Tistelön, ty även gamle Haraldsson, som mera fruktade än älskade sin son, tordes icke i uppenbar fejd strida mot dennes ögonsten, hans hustru.

Då Birger om hösten återkom, var Erika den första på bryggan att välkomna honom. Hon hade då alltid verkställt

68