Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Och sedan drog han med sin brud ned till havets djup, och ingen hörde av den bruden mera.

Gabriella suckade och lutade sig ut över båtens kant.

— Se ej så långt ner! sade Anton, som blivit mörk och underligt stämd. Du kunde märka vrak och människoben. Därnere är gott om dem.

— Det är därför det skriker i sjön. Har du hört det, pappa, att sådana stackars människor, som omkommit i havet, skriker var natt?

— Prata inte såna dumheter! inföll Haraldsson kärvt.

— Varför blir du ond för det, pappa?

— Jag tycker du kunde lägga dig en stund! svarade Haraldsson, utan att inlåta sig i någon närmare förklaring. Se, Erika har lutat huvudet mot bädden — kryp du också dit, det är gråkulet i morgongryningen!

Med någon motvilja lydde Gabriella. Men ingen blund kom i hennes ögon, och hon låg och pratade sakta med Erika, tills båten i soluppgången lade till vid skären.


Tolfte kapitlet.

Nu gäller det att ni håller er tysta! sade Haraldsson till Erika och Gabriella, vilka gjorde sig färdiga att följa med upp. Kom hit du, min lilla, så skall jag hålla dig i hand — det är slipprigt här på klippan efter nattdaggen.

— Å, pappa, jag klättrar så raskt som en get. Gå pappa bara förut!

— Nå, så håll er sakta bakom mig, mycket sakta… Pjattra icke och ge icke till något skrik, om du skulle halka! Efter dessa föreskrifter tog Haraldsson sin lodbössa i hand och anförde truppen.


72